Skolnörd

Julledigheten var skön och väl behövd. Nu har jag laddat upp inför kommande termin och bara jobbat liiiite extra under ledigheten. Jag tillägger gärna här (eftersom jag också är fackligt ombud och känner ett visst ansvar i frågan) att jag jobbat under ledig tid för att jag vill, och inte för att jag känt mig tvungen. Jag har inte några problem med att sluta jobba, planera, kopiera och så vidare när min arbetstid är slut, men när jag VILL jobba, då gör jag det ändå. Det här planerandet är ju något av det roligaste med jobbet. Det tar aldrig slut och det blir ändå inte som man har tänkt sig det (stryka, lägga till, ändra, stryka igen... Inte ett dugg ovanligt), men jag gillar hur det kör igång hjärnan. Jag har lagt en hel del timmar nu på att planera vårt arbete med medeltiden. Dels var det viktigt för mig att få fram en tydlig lärandematris, dels gillar jag inte läroboken vi har på vår skola. Rörig och för lite information för att man på ett enkelt sätt ska kunna begripa olika hände...

En hösttermin är till ända. En litet gråtmild fröken fick ta emot varma kramar och julhälsningar idag. Så värdefulla de är, våra elever! Och jag tänker på det system de är placerade i. Ett obligatoriskt system för att trygga samhällets framtid och individens trygghet och självständighet. Men, vad gör systemet med eleverna egentligen? Detta formande i grupp, vad kostar det? I värsta fall kanske det är som Sir Ken Robinson säger i sin föreläsning, att vi tar ifrån barnen deras kreativitet? I ett samhälle som är snabbt föränderligt behövs entreprenörskap, flexibilitet och just kreativitet. Hur hjälper vi eleverna med det på bästa sätt? Genom att ha ett tillåtande klimat i klassrummet? Genom at uppmuntra eleverna att våga prova? Att våga göra fel? Genom att arbeta med entreprenöriellt lärande? Är digitaliseringen i skolan ett led i det här? Eller, rättare sagt, ett verktyg? Ja, det bor många frågor i den här julmosiga hjärnan, men titta gärna på Robinsons föreläsning, den är riktigt trä...

På helgerna försöker jag hinna med att "plugga på" lite extra. Ofta börjar jag med en tanke (som idag: "hur ska jag vinkla undervisningen i beskrivande rapport imorgon?") och slutar någon helt annanstans. För det mesta lyckas jag få svar på ursprungsfrågan på vägen,  vilket jag hoppas mina elever är ytterst tacksamma för. He he he. Idag fastnade jag i det här med att undervisa på vetenskaplig grund. SÅ viktigt och SÅ intressant. Ändå är jag för dålig på att lägga siffror och namn på minnet. Alltså, häng med här nu. Jag vet  att formativ bedömning ger goda resultat för eleverna och därför arbetar jag med formativ bedömning. Men hur vet jag det då? Ja, jag har ju läst en rapport om det. Någon gång. Och så har vi pratat om det på jobbet väldigt mycket. Och jag har ju sett föreläsningar om det också. Fast vem som egentligen fått fram riktiga, vetenskapliga resultat på att formativ bedömning är ett positivt arbetssätt, det har jag tappat på vägen (Dylan William? Hattie...

"Det är ren lekstuga i svenska skolan" "Inför betyg i ordning och uppförande" Omvärlden är snabb att komma på olika sätt som ska trolla bort skolans bekymmer. Ordning och reda. Disciplin. Betyg. Avstängningar. Respekt. Av med kepsen. Det kommer från alla håll, de här tankarna. Från politiker, media, middagsgäster. Föräldrar. Men, vi som jobbar i skolan, vi vet. Vet att allt det där ibland är bra och nödvändigt. Vet också att det inte löser alla skolans problem. I fredags hade jag rastvakt utomhus. Någon som hade gått förbi hade kunnat se följande bild: En lärare står med varselväst (!) och tittar på när en grupp elever spelar bollspelet "King" i målade rutor på skolgårdens asfaltsgolv. Läraren och eleverna skrattar. Eleverna som spelar är djupt koncentrerade. Eleverna som står och väntar på sin tur kryper sig närmare och närmare spelarnas territorium. Läraren skojar bort de väntande åskådarna genom att marschera fram ett stråk av luft mellan spelar...

Temaövergripande arbete. Språk i alla ämnen. Att använda kunskap i nya sammanhang. Skapa förståelse med många olika sinnen. Färg och form. Händer, öga, tanke och insikt. Att jämföra och resonera. Det här är ett sätt att arbeta på: Europa av trolldeg i pizzakartong. Olika elevpar arbetar med olika sorters temakartor. På bilden skapas en karta över Europas befolkningsmängd. Den temakarta som väckte mest funderingar var den som visade i vilka länder man dör tidigast respektive senast i Europa. I locket på pizzakartongen kommer eleverna sedan skriva en faktatext utifrån sitt tema, i linje med att vi arbetar med genrepedagogikens beskrivande rapporter, som vi arbetar med i svenskan just nu.

Kollegialt lärande och fortbildning. Och läroplanen. Det ska det här inlägget handla om. På min arbetsplats har vi arbetat ganska så länge med formativ bedömning. Det kom sig av John Hatties berömda studie, som mynnade ut i "Visible Learning", eller "Synligt lärande" på svenska. Vi har alltså valt att fokusera på att utveckla vår kompetens att arbeta med formativ bedömning och formativ undervisning tillsammans med våra elever. Ett tag nu har vi arbetat koncentrerat med matriser. De matriser vi jobbat med då har varit "vuxenmatriser", trots att vårt mål varit att göra dem elevvänliga. Vi har provat att låta eleverna vara med och utforma matriserna tillsammans med oss. Vi har försökt hitta tillräckligt mycket elevexemplar av texter och uträkningar och bilder för att kunna konkretisera olika nivåer av visade förmågor så tydligt som möjligt. Och vi har läst läroplanen. Ja, herrejisses, vad vi har läst läroplanen. Jag blev lite nyfiken på det där; hur mycke...

Klockan är 22.46, fredag kväll, och jag kan inte sluta tänka tillbaka på skoldagen med ett leende. Särskilt då på lektionen när vi arbetade med genrepedagogik och jag var i den femman där jag inte undervisar så mycket i svenska. Jag förklarade för eleverna att vi förstått att de tycker det ör svårt att sammanfatta texter, men att ”nu ska ni få lära er hur man gör när man skriver en sammanfattande text.”. Reaktionen från en av pojkarna: ett rungande och spontant ”JA!”. Förutom att ett lärarhjärta fylldes till bredden av glädje, så gav den reaktionen ett kvitto på hur viktig genrepedagogiken är för våra elever. Och för mig. Jag kan nästan fysiskt känna hur den skärper upp och tajtar till min undervisning. Effektiv undervisning med fullt fokus och den kognitiva nivån blir högre och högre. Tyvärr är jag fortfarande inte riktigt vän med den funktionella grammatiken. Jag skulle behöva större förtrogenhet med den för att kunna undervisa ”avslappnat” i alla olika genrer. Som det är nu kr...

Sämsta lektionen i mannaminne hölls för något och en vecka sedan. Jag tyckte att det vore tidsbesparande och intressant att använda Google dokument för att samla elevernas förförståelse kring länderna i västra Europa. Ack och ve, vilket misstag jag gjorde. Det är alltså INTE en bra idé att dela ut samma dokument till alla elever samtidigt och sedan be dem skriva allt de kan komma på om Tyskland. Det var tyst i 20 sekunder, sedan exploderade mitt vanligtvis ganska lugna klassrum i ett inferno av upprörda elvaåringar. "Vem är det som suddar min rad?!?!" "SLUTA SKRIV DÄR JAG SKRIVER" "Vad är det som händer..?" "Nu försvann det om Hitler också." Nej, det var ju inte så genomtänkt, det där. Min rektor tipsade om att man kan dela ut kopior av dokument till varje elev, om man gör en uppgift i Classroom istället, så det provar jag imorgon. Nu ska jag sova mig vacker och klok, eller åtminstone tills jag blir lite mindre suddig så där.

Idag var det skarpt läge. Nu har vi jobbat med återgivande genre under rätt så många veckor. Vi har analyserat andras texter, letat mönster, pluggat och lekt med ord, skrivit i helklass och i par. I dag var det dags för eleverna att visa vad de kan en och en. Jag blir alltid lite nervös när det är dags för mina elever att visa sina kunskaper. Deras resultat visar ju så tydligt om jag har gjort ett bra jobb. Har jag varit tydlig nog? Har jag kollat av under arbetet, så att de verkligen förstått vad jag pratat om och vad vi jobbat med? Har de förstått målen? Och så vill jag ju så förtvivlat gärna att de ska lyckas. Att ingen av dessa fantastiska unga ska behöva få en gråtklump i halsen. Jag vill att de ska vara fulla av lärglädje och självförtroende nog att våga göra fel. Idag skrev eleverna om en utflykt vi gjorde i tisdags. En återgivande text. Jag gick runt och kikade lite när de skrev. Jag fick gåshud! Vilken jäkla förändring! Långa, långa texter. Adekvat innehåll. Egna reflektio...

Klockan 21.22 efter en dag full med föräldrasamtal, snabb middag med min egen familj och sedan rask promenad till och från föräldramöte på sonens skola, sitter jag och får en briljant idé att fylla i den där mallen vi jobbar med i vårt arbete på skolan med bedömning för lärande. Snacka om att man har valt läraryrket som livsstil..! Det är ändå gött att flärpa ner de där tankarna och planeringen man har haft i huvudet, så att de tar form och blir på riktigt. I princip varje gång orden hamnar på papper (eller i dokument i datorn), så upptäcker man något som bör förbättras, fördjupas, specificeras, förändras. Skrivandet är ett viktigt verktyg. Jag önskar mina elever samma känsla. NU säger jag godnatt och må alla förkylningstroll explodera till intet i morgonsolen.

Helt slut, men nöjd och glad över en rätt så sabla fantastisk första vecka på nya läsåret! Min lektion igår, då jag försökte mig på att arbeta enligt genrepedagogiken gick bra. Jag satsade på att bygga ett gemensamt ordförråd inom geografin. Vi laborerade med samma texter på olika vis under dagen. Dels läste vi och "låste upp" meningarna i texten, dels lekte och tävlade vi med sönderklippta meningar på olika vis.    Det dök upp flera intressanta frågor på texterna, till exempel "Varför måste samma sak heta flera grejer? Kan man inte bara säga det man redan kan?" . Jag tyckte också att elevernas intresse för ämnet fick chans att lysa igenom. De ville veta mer och mer och mer. Tyvärr missade jag att några elever inte riktigt hängde med i texten. Bra att ha ett par extra ögon i klassrummet, så att man kan få nyttig input! Idag har jag haft hela klassen hemma hos mig. Ja, jag vågade! Har aldrig vågat förr och kanske blir det aldrig av igen, men det gick väldigt bra...

Vi hade bild och form tillsammans idag, jag och mina femteklassare. Det var en uppstart, de har haft annan lärare i ämnet innan. Så vi pratade mål och vad lektionerna kommer att innehålla. De fick en enkel uppgift: de skulle göra en framsida till sin portfolio. Verktygen var oljepastellkritor och vattenfärg. Klassisk teknik utan större konstigheter, men oj, vilken lektion det blev! Plötsligt pratade vi om ämnens olika beståndsdelar, deras attraktion och löslighet. Grundämnen och periodiska systemet nämndes. Jag tyckte mig skymta en glimt av intresse i den där pojkens ögon, han som ibland verkar så frånvarande. En blivande kemist, månne? Och vi upptäckte hur svårt det var att förklara hur saker och ting fungerar och hänger ihop, om man inte har de rätta orden. Vi gav inte upp. Ta mig tusan om inte de där "bollarna i vattnet" så småningom beskrevs både som oljepärlor och oljekulor. Lärande på riktigt, när det kommer från eleverna själva. Fast, bilderna blev inte färdiga... ...

Första dagen efter ledigheten, och jag har landat i soffan efter en intensiv och bra dag. Det är SÅ roligt att få träffa alla kollegor igen! Vilket härligt gäng jag har haft turen att hamna i! Nu är det full rulle i några dagar med att försöka pussla ihop våra scheman. Vi har kommit halvvägs än så länge. Jag förstår fortfarande inte hur, men på något vis går det alltid ihop tillslut, det där schemat. Fyra arbetsdagar till, sedan får vi träffa alla elever också! Bildkälla: pixabay.com

En bild på en kyckling som kämpar sig mot födsel får symbolisera mina känslor inför varje ny hösttermin (filosofiskt inlägg på gång). Under sommaren kommer läraren ner i varv (förhoppningsvis) och efter ett tag har den samme landat så pass mycket att hen kan börja tänka igen. Vi läser på inom vårt yrke, vi samlar idéer och försöker tänka kreativt kring olika elever och kommande situationer. Vi försöker skapa struktur i våra ämnen. Det är ett stort pussel att lägga, och det är inte alltid man vet vem man kommer att arbeta med, vilka elever som ingår i klassen eller ens vilka ämnen man ska undervisa i. Lärarbristen märks på många sätt. Vi har haft tur på vår skola, våra rektorer har lyckats fylla i princip alla platser. Jag undrar hur andra skolor löser sina vakanser, när det inte går att få tag på personal. Det är nog lätt att tappa modet. Så, lite ostadiga kycklingben är det alltid när man kommer tillbaka till jobbet efter sommaren. Ostadiga ben, nyvakna ögon och en iver att ta sig...

IKT i skolan - mystiskt, magiskt eller vardagligt? Det började med att jag hamnade i "IT-gruppen" på skolan. Gruppen består av mig och en till. Vi är förmodligen invalda mer på grund av att vi verkar vara i lämplig ålder än någonting annat. Hur som helst, så medför förtroendet en viss känsla av ansvar och i mitt fall börjar det växa till ett riktigt intresse. Mitt mantra i detta arbete är: Analysera elevernas behov innan vi sonderar den tekniska terrängen. Med det vill jag påminna mig om att vi aldrig får falla i fällan att använda IT för användandets skull, för om vi gör det kommer vi att irra runt mållösa i det digitala rummet. Mållös undervisning är naturligtvis inte ett alternativ, hur många spännande appar och sidor och spel det än finns att använda. För mig är det utmaningen: att börja smått. Jag tröstar mig med att det åtminstone borde bli meningsfullt. Mina elever behöver motiveras till att bli rejält bokbitna. Jag har en vision av hur de kastar sig över ...

Ibland får jag känslan av att jag är sist i världen med att upptäcka bra saker. Som genrepedagogik. Jag är alldeles till mig i trasorna över denna fiffiga metod. Förmodligen har de allra flesta andra pedagoger redan full inblick i detta, men för mig är det många aha-upplevelser när jag står på min Crosstrainer och ser på föreläsningar i ämnet. Jo, jag bjuder på den bilden. Svettig och flåsig är det enda sättet för en småbarnsförälder att hinna få tid att förkovra sig. Åtminstone i min familj. Jag började med  Britt Johansson Och igår såg jag den här:  Språket bär kunskapen Det ska bli spännande att jobba med detta till hösten!

Det häftigaste med läraryrket är nog att vi får lov att vara med och måla elevernas självbilder. Jag tror att det är det mest kraftfulla och viktiga verktyg vi har. Om vi kan få en elev att tro på sig själv, att se sig själv som en kompetent, vänlig, godhjärtad, smart och fin människa, då finns det inga egentliga hinder. Om vi har en tydlig målbild för våra klasser, då ökar chansen att vi kan lotsa dem dit. Jag brukar varje morgon föreställa mig att jag går in i en klass med högmotiverade, superartiga och vänliga forskare i 10-årsåldern. Jag förväntar mig att de ska kunna nå åtminstone en god bit på vägen mot det målet under våra år tillsammans. Jag bemöter var och en av mina elever som om de vore en av de där forskarna. Om jag inte hade haft min målbild, var hade vi hamnat då? Lite på sniskan, med all sannolikhet. Det ligger ett stort ansvar i det här, att vara med och påverka elevernas självbilder. Vi får aldrig, aldrig tala till dem som om det är deras personligheter som ligger ti...

När jag var någonstans i tonåren, så var det väldigt modernt med "New age". Idag känns det konstigt, men då trodde jag och mina vänner på goda krafter i fina stenar och vi misstänkte starkt att vi egentligen var lite magiska på något vis. Även fullständigt vuxna människor i vår omgivning läste böcker om själavandring och indianernas närhet till naturen. På den här tiden gick min mormor och spådde sig några gånger hos en dam i Malmö, om jag minns rätt. Mormor kom hem efter en sådan träff och följande samtal (mellan henne och spådamen) återberättades: (Spådamen) - Det finns en flicka i din närhet... (Mormor) - Är det Angela? (en av hennes väninnors döttrar) - Nej, inte hon. - Är det Märtha? (hennes väninna) - Nej, inte hon heller. - Är det Renée? (NU kom hon att tänka på sin enda dotter) - Nej. - Är det Sabina? (Visst, ja, det fanns ett barnbarn också) - Ja, just det. Hälsa henne att allt kommer att bli bra. Hon kommer arbeta med någonting kreativt och allt kommer att...