Skolnörd

En hösttermin är till ända. En litet gråtmild fröken fick ta emot varma kramar och julhälsningar idag. Så värdefulla de är, våra elever! Och jag tänker på det system de är placerade i. Ett obligatoriskt system för att trygga samhällets framtid och individens trygghet och självständighet. Men, vad gör systemet med eleverna egentligen? Detta formande i grupp, vad kostar det? I värsta fall kanske det är som Sir Ken Robinson säger i sin föreläsning, att vi tar ifrån barnen deras kreativitet? I ett samhälle som är snabbt föränderligt behövs entreprenörskap, flexibilitet och just kreativitet. Hur hjälper vi eleverna med det på bästa sätt? Genom att ha ett tillåtande klimat i klassrummet? Genom at uppmuntra eleverna att våga prova? Att våga göra fel? Genom att arbeta med entreprenöriellt lärande? Är digitaliseringen i skolan ett led i det här? Eller, rättare sagt, ett verktyg? Ja, det bor många frågor i den här julmosiga hjärnan, men titta gärna på Robinsons föreläsning, den är riktigt trä...

"Det är ren lekstuga i svenska skolan" "Inför betyg i ordning och uppförande" Omvärlden är snabb att komma på olika sätt som ska trolla bort skolans bekymmer. Ordning och reda. Disciplin. Betyg. Avstängningar. Respekt. Av med kepsen. Det kommer från alla håll, de här tankarna. Från politiker, media, middagsgäster. Föräldrar. Men, vi som jobbar i skolan, vi vet. Vet att allt det där ibland är bra och nödvändigt. Vet också att det inte löser alla skolans problem. I fredags hade jag rastvakt utomhus. Någon som hade gått förbi hade kunnat se följande bild: En lärare står med varselväst (!) och tittar på när en grupp elever spelar bollspelet "King" i målade rutor på skolgårdens asfaltsgolv. Läraren och eleverna skrattar. Eleverna som spelar är djupt koncentrerade. Eleverna som står och väntar på sin tur kryper sig närmare och närmare spelarnas territorium. Läraren skojar bort de väntande åskådarna genom att marschera fram ett stråk av luft mellan spelar...

Under vårterminen hade jag förmånen att få gå på en föreläsning av Bo Hejlskov Elvén. Den rörde upp en hel del tankar och känslor inom kollegiet, och det är BRA! Känslor och tankar som måste luftas, de får varandra att mötas och komma närmare varandra. Viktigt att komma ihåg är att lågaffektivt bemötande gäller för de barn och situationer som "det vanliga" inte fungerar på. Sedan tycker jag nog att man kan ha med sig tänket i alla möten med barn. Det är inte fel att vara lite följsam. Det måste vara olika för att kunna bli rättvist.

Det häftigaste med läraryrket är nog att vi får lov att vara med och måla elevernas självbilder. Jag tror att det är det mest kraftfulla och viktiga verktyg vi har. Om vi kan få en elev att tro på sig själv, att se sig själv som en kompetent, vänlig, godhjärtad, smart och fin människa, då finns det inga egentliga hinder. Om vi har en tydlig målbild för våra klasser, då ökar chansen att vi kan lotsa dem dit. Jag brukar varje morgon föreställa mig att jag går in i en klass med högmotiverade, superartiga och vänliga forskare i 10-årsåldern. Jag förväntar mig att de ska kunna nå åtminstone en god bit på vägen mot det målet under våra år tillsammans. Jag bemöter var och en av mina elever som om de vore en av de där forskarna. Om jag inte hade haft min målbild, var hade vi hamnat då? Lite på sniskan, med all sannolikhet. Det ligger ett stort ansvar i det här, att vara med och påverka elevernas självbilder. Vi får aldrig, aldrig tala till dem som om det är deras personligheter som ligger ti...