Fortsätt till huvudinnehåll

Heja lärarprofessionen!

"Det är ren lekstuga i svenska skolan"
"Inför betyg i ordning och uppförande"

Omvärlden är snabb att komma på olika sätt som ska trolla bort skolans bekymmer. Ordning och reda. Disciplin. Betyg. Avstängningar. Respekt. Av med kepsen.
Det kommer från alla håll, de här tankarna. Från politiker, media, middagsgäster. Föräldrar. Men, vi som jobbar i skolan, vi vet. Vet att allt det där ibland är bra och nödvändigt. Vet också att det inte löser alla skolans problem.

I fredags hade jag rastvakt utomhus. Någon som hade gått förbi hade kunnat se följande bild:

En lärare står med varselväst (!) och tittar på när en grupp elever spelar bollspelet "King" i målade rutor på skolgårdens asfaltsgolv. Läraren och eleverna skrattar. Eleverna som spelar är djupt koncentrerade. Eleverna som står och väntar på sin tur kryper sig närmare och närmare spelarnas territorium. Läraren skojar bort de väntande åskådarna genom att marschera fram ett stråk av luft mellan spelare och åskådare. Bollen far ut. Någon har missat och förlorat. Denne någon vill inte gå. Eleverna runt omkring protesterar högljutt mot den motvillige förloraren. Någon blir ilsken. Sparkar iväg bollen. Låter kroppen bli spänd och stor och för nära. Lärar-vakten skrattar och klappar om den arge. Leder eleven längst bak i kön av väntande spelare. Småpratar lite med armen runt elevens axlar. Varför tar inte läraren i med hårdhandskarna? Varför ska de andra eleverna behöva vänta med sitt spel för att den där arge eleven inte kan uppföra sig bättre? Varför får eleven ställa sig i ledet och vara med igen, nästa runda?

Det som inte syns för den som inte jobbar är att jag ser avslappnad och glad ut av en anledning. Jag har valt att ställa mig hos just den här gruppen av barn för att jag har uppfattat signaler om att leken snabbt kan urarta. Jag avväpnar. Jag skapar en tillåtande inställning. Ställer mig bredvid istället för mittemot. Håller med fast, men följsam och mjuk hand. Jag avdramatiserar konflikter och leder eleverna tillbaka till träningen i social samvaro när de vill ge upp. Demonstrerar vår värdegrund. Alla får vara med. Det är okej att förlora. Vi gillar varandra ändå. Det där blev inte bra, hur gör vi istället? Vi skrattar inte åt varandra. Vi hjälps åt. Jag är på helspänn. Jag är som i en bubbla där all min koncentration mynnar mot den här elevgruppen. Fångar upp känslor och handlingar innan de kan såra. Jag har nästan en elektrisk känsla längs med rygg och nacke. Ett felsteg kan göra att det smäller. Då har vi förlorat allihop.

Det här syns inte utåt. Att jag jobbar. Jag kan heller inte förklara det för den som eventuellt råkar gå förbi där och då. Jag kan inte förklara att någon inte kan mer än några ord på svenska och aldrig gått i skola förr. Att någon annan har super, supersvårt att förlora ansiktet inför andra. Att världen för någon då rasar och att det är väldigt lätt att vilja vara arg då, när någon tredje då väljer att skratta åt någon annan. Jag kan heller inte berätta hur mycket någon fjärde lärde sig under det där spelet, eftersom det svåraste för någon fjärde är att våga riskera att misslyckas.

Samtidigt som jag står i min bubbla, jobbar mina kollegor på sina håll. En i fotbollsrinken. En med planerad rastaktivitet. En med att gå runt och kolla så att ingen är ensam och ledsen eller att någonting ljusskyggt händer bakom skolbyggnaden. Det här är ingenting som vi gör av en slump. Eller av gammal vana. Vi gör det för att vi tagit del av forskning och föreläsningar. Vi lär genom erfarenhet och varandra. Vi jobbar med oss själva, våra värderingar och vårt bemötande, för vi är vårt eget viktigaste arbetsredskap. Och vi är bra. Vi är faktiskt till och med jävligt bra på vårt jobb.

När rasten är slut är jag rätt så utmattad i huvudet, men nöjd. Det blev bra. Vi har en stunds lek bakom oss, som alla elever fick känna blev bra. Någon som är lite blyg fick vara med och skratta. Någon annan, som ibland slåss, fick med sig en halvtimmes aktivitet där hen klarade av att jobba mot sina impulser. Det var värdefull träning. Mycket mer värdefull än en veckas avstängning och hemundervisning. Någon ska ju bli tonåring snart med mer frihet och allt vad det innebär. Någon behöver därför träna på bättre strategier vid ilska så ofta som möjligt. Disciplin och ordningsregler fungerar på de allra flesta barn, men inte på alla. Vi måste tänka längre än en termin i taget. Vi måste tänka mycket större än så. Hur vill vi att vårt samhälle ska se ut?

Vi vet vad exkludering leder till, varför fortsätter den där i stunden så enkla lösningen då locka? "Bara släng ut honom, så får åtminstone de andra eleverna studiero". Ja, kan vi inte garantera andra elevers säkerhet finns det kanske inte något annat val, men syftet måste ändå alltid vara inkludering på sikt. Vi kan inte, vi FÅR inte svika våra unga. Ingen ska behöva växa upp och känna att vi vände ryggen till, att vi gav upp på dem. Varenda unge är värdefull.

Och så ett tillägg och en önskan om att det kunde få vara så här överallt (det här är mina fyra regler, som gäller när jag arbetar):
* Alla får vara med
* Alla är smarta och ska behandlas därefter
* Vi skrattar inte åt varandra
* Vi hjälper varandra

Fyra viktiga regler, de enda som egentligen behövs.

Jo, en sak till, angående att politiker och annan pöbel då och då driver frågan att införa betyg tidigare i skolan. Jag har aldrig under mina 12 år som lärare hört någon kollega säga att "Om vi bara kunde sätta in betyg tidigare i skolan, då skulle skolan fungera perfekt." Just saying.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nytt år!

Julledigheten var skön och väl behövd. Nu har jag laddat upp inför kommande termin och bara jobbat liiiite extra under ledigheten. Jag tillägger gärna här (eftersom jag också är fackligt ombud och känner ett visst ansvar i frågan) att jag jobbat under ledig tid för att jag vill, och inte för att jag känt mig tvungen. Jag har inte några problem med att sluta jobba, planera, kopiera och så vidare när min arbetstid är slut, men när jag VILL jobba, då gör jag det ändå. Det här planerandet är ju något av det roligaste med jobbet. Det tar aldrig slut och det blir ändå inte som man har tänkt sig det (stryka, lägga till, ändra, stryka igen... Inte ett dugg ovanligt), men jag gillar hur det kör igång hjärnan. Jag har lagt en hel del timmar nu på att planera vårt arbete med medeltiden. Dels var det viktigt för mig att få fram en tydlig lärandematris, dels gillar jag inte läroboken vi har på vår skola. Rörig och för lite information för att man på ett enkelt sätt ska kunna begripa olika hände

Forskningsbaserad undervisning

På helgerna försöker jag hinna med att "plugga på" lite extra. Ofta börjar jag med en tanke (som idag: "hur ska jag vinkla undervisningen i beskrivande rapport imorgon?") och slutar någon helt annanstans. För det mesta lyckas jag få svar på ursprungsfrågan på vägen,  vilket jag hoppas mina elever är ytterst tacksamma för. He he he. Idag fastnade jag i det här med att undervisa på vetenskaplig grund. SÅ viktigt och SÅ intressant. Ändå är jag för dålig på att lägga siffror och namn på minnet. Alltså, häng med här nu. Jag vet  att formativ bedömning ger goda resultat för eleverna och därför arbetar jag med formativ bedömning. Men hur vet jag det då? Ja, jag har ju läst en rapport om det. Någon gång. Och så har vi pratat om det på jobbet väldigt mycket. Och jag har ju sett föreläsningar om det också. Fast vem som egentligen fått fram riktiga, vetenskapliga resultat på att formativ bedömning är ett positivt arbetssätt, det har jag tappat på vägen (Dylan William? Hattie

Låt språket bära

Tillsammans med föreläsningar och filmer från Youtube och UR.se, är det den här boken som ska ligga till grund för mina försök med genrepedagogik i höst. Jag tror att modellen passar mina elever mycket bra, men den ställer stora krav på mig som lärare. Dels är det mycket jag behöver lära mig, dels behöver jag tänka nytt kring språkets strukturer. Funktionell grammatik, ska det verkligen vara nödvändigt, det? Ja, ju mer jag läser, desto mer förstår jag att det underlättar och att det är vettigt. Men, det utmanar att förändra och gå ifrån det gamla, invanda. Tankar som "de måste väl ändå lära sig ordklasserna! Eller..?" Och "vad ska lärarna på högstadiet säga sedan, när eleverna pratar 'temaplats' och 'nominalgrupper' men inte vet vad predikat är?" Ja, jag landar hela tiden i att våra elever BEHÖVER detta, att bli undervisade i olika texttypers uppbyggnad. Britt Johansson säger i en föreläsning att barn som läser flytande och mycket, de har redan e