Fortsätt till huvudinnehåll

Matriser, matriser

Kollegialt lärande och fortbildning. Och läroplanen. Det ska det här inlägget handla om.

På min arbetsplats har vi arbetat ganska så länge med formativ bedömning. Det kom sig av John Hatties berömda studie, som mynnade ut i "Visible Learning", eller "Synligt lärande" på svenska. Vi har alltså valt att fokusera på att utveckla vår kompetens att arbeta med formativ bedömning och formativ undervisning tillsammans med våra elever. Ett tag nu har vi arbetat koncentrerat med matriser. De matriser vi jobbat med då har varit "vuxenmatriser", trots att vårt mål varit att göra dem elevvänliga. Vi har provat att låta eleverna vara med och utforma matriserna tillsammans med oss. Vi har försökt hitta tillräckligt mycket elevexemplar av texter och uträkningar och bilder för att kunna konkretisera olika nivåer av visade förmågor så tydligt som möjligt. Och vi har läst läroplanen. Ja, herrejisses, vad vi har läst läroplanen.

Jag blev lite nyfiken på det där; hur mycket tid jag egentligen lagt ner på att försöka förstå och förtydliga läroplanen för mig och för eleverna sedan 2011, då den publicerades. Jag är lite nördig så där, så jag var tvungen att försöka räkna ut på ett ungefär. Beroende lite på hur man räknar, så skulle jag uppskatta att jag lägger ungefär 1,5 timme i veckan i snitt, på att läsa och försöka konkretisera läroplanen. Ni vet, försöka förstå exakt VAD det innebär för eleven att kunna "uttrycka sig enkelt och begripligt med ord, fraser och meningar" i muntlig och skriftlig interaktion (taget ur kunskapskraven för engelska, åk 4-6). Och det är ju inte bara ett ämne man undervisar i. Jag undervisar just nu i sju olika ämnen och jag vill hålla lika god kvalitet i alla sju. 1,5 timme i veckan är nog egentligen ganska lågt räknat. Men, vi slår ut det över hela året, även över sommartid, så blir det mer rättvisande. Alltså. 1,5 timme/vecka x 52 veckor = 78 timmar på ett år. Sedan 2011 har jag då arbetat med att förstå och konkretisera läroplanen i 390 timmar (jag tog bort ett år, för jag har varit föräldraledig också).
390 timmar utan att jag egentligen har blivit så värst mycket klokare. Är det tidseffektivt, det? I Sverige arbetade förra året 99 336 lärare i grundskolan. Om de har lagt ungefär lika mycket tid som jag på att arbeta med att förstå läroplanen, så har Sverige betalat ut lön till lärare i hisnande 38,7 MILJONER timmar, för att vi ska fatta vad det egentligen är eleverna ska kunna när de går ut skolan. Är det riktigt rimligt, det?



Ett ljus i mörkret verkar vara lärandematriser (Johan Alm). De är faktiskt ett vettigt verktyg för både oss och eleverna. Det jag ändå inte riktigt kan förstå är vitsen med att vi lärare ska lägga all denna tid på att skriva ner något som Skolverket kunde ha ordnat med för länge sedan. 

Och att riksdagen nu röstar igenom regeringens förslag att låta de nationella proven i ännu högre grad bestämma betygen, ja det får vi nog ta en annan gång. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ett kreativt arbete

När jag var någonstans i tonåren, så var det väldigt modernt med "New age". Idag känns det konstigt, men då trodde jag och mina vänner på goda krafter i fina stenar och vi misstänkte starkt att vi egentligen var lite magiska på något vis. Även fullständigt vuxna människor i vår omgivning läste böcker om själavandring och indianernas närhet till naturen. På den här tiden gick min mormor och spådde sig några gånger hos en dam i Malmö, om jag minns rätt. Mormor kom hem efter en sådan träff och följande samtal (mellan henne och spådamen) återberättades: (Spådamen) - Det finns en flicka i din närhet... (Mormor) - Är det Angela? (en av hennes väninnors döttrar) - Nej, inte hon. - Är det Märtha? (hennes väninna) - Nej, inte hon heller. - Är det Renée? (NU kom hon att tänka på sin enda dotter) - Nej. - Är det Sabina? (Visst, ja, det fanns ett barnbarn också) - Ja, just det. Hälsa henne att allt kommer att bli bra. Hon kommer arbeta med någonting kreativt och allt kommer att...

Världens bästa bonus

Idag var det skarpt läge. Nu har vi jobbat med återgivande genre under rätt så många veckor. Vi har analyserat andras texter, letat mönster, pluggat och lekt med ord, skrivit i helklass och i par. I dag var det dags för eleverna att visa vad de kan en och en. Jag blir alltid lite nervös när det är dags för mina elever att visa sina kunskaper. Deras resultat visar ju så tydligt om jag har gjort ett bra jobb. Har jag varit tydlig nog? Har jag kollat av under arbetet, så att de verkligen förstått vad jag pratat om och vad vi jobbat med? Har de förstått målen? Och så vill jag ju så förtvivlat gärna att de ska lyckas. Att ingen av dessa fantastiska unga ska behöva få en gråtklump i halsen. Jag vill att de ska vara fulla av lärglädje och självförtroende nog att våga göra fel. Idag skrev eleverna om en utflykt vi gjorde i tisdags. En återgivande text. Jag gick runt och kikade lite när de skrev. Jag fick gåshud! Vilken jäkla förändring! Långa, långa texter. Adekvat innehåll. Egna reflektio...
En hösttermin är till ända. En litet gråtmild fröken fick ta emot varma kramar och julhälsningar idag. Så värdefulla de är, våra elever! Och jag tänker på det system de är placerade i. Ett obligatoriskt system för att trygga samhällets framtid och individens trygghet och självständighet. Men, vad gör systemet med eleverna egentligen? Detta formande i grupp, vad kostar det? I värsta fall kanske det är som Sir Ken Robinson säger i sin föreläsning, att vi tar ifrån barnen deras kreativitet? I ett samhälle som är snabbt föränderligt behövs entreprenörskap, flexibilitet och just kreativitet. Hur hjälper vi eleverna med det på bästa sätt? Genom att ha ett tillåtande klimat i klassrummet? Genom at uppmuntra eleverna att våga prova? Att våga göra fel? Genom att arbeta med entreprenöriellt lärande? Är digitaliseringen i skolan ett led i det här? Eller, rättare sagt, ett verktyg? Ja, det bor många frågor i den här julmosiga hjärnan, men titta gärna på Robinsons föreläsning, den är riktigt trä...