Fortsätt till huvudinnehåll

Vem är det som skriver?



Jag har funderat länge på att blogga om mitt yrke. För att sorterar tankarna. Kanske få feedback på vad jag egentligen håller på med. Kanske hittar jag också ett nytt sätt att utvecklas på. Så har jag tänkt. Men, tiden. Varifrån får man den? Mm. På något märkligt vis har jag hittat den mitt i småbarnsåren. Stort tack alltså till min man, som gärna hänger med barnen på söndagarna, då jag gärna sitter i lugn och ro och planerar, funderar, läser, gör det där kreativa som så lyckligtvis ingår i det här fantastiska yrket.

Det här fantastiska yrket, ja.
Jag utbildade mig till "Lärare för de tidigare skolåren och förskoleklassen" vid Malmö högskola. Jag tog min examen 2005 och då hade jag läst religionsvetenskap som huvudämne. Ni som läser detta förstår då snabbt att jag tenderar att gå på känsla mer än logik i avgörande lägen. Som tur är hade jag råkat ramla över lite småpoäng i svenska, matematik, No, historia, samhällskunskap och geografi, så att jag faktiskt kunde få jobb också.

Jag arbetade som förskollärare i några år. Det är jag väldigt glad för. Och jag förstår inte hur jag vågade, så här i efterhand. Jag hade aldrig bytt en blöja. Men, på något vis tror jag att jag lyckades genomföra ett hyfsat jobb utan att åsamka allt för mycket skada. Det var härliga, utvecklande, men ganska slitsamma år. Barngrupperna behöver bli mindre. Förskollärarna behöver mer luft i sina scheman. Nu har jag sagt det.

Efter en del turer som vikarie och tjänster på ett par olika skolor, några vidarutbildningar och ett eget företag, var jag tillslut tillbaka på den skola där allting en gång började för  mig. Alla minns väl sin första skoldag. Hur de nya skorna skavde när man traskade över asfalterad skolgård. Mamma hårt vid handen. Ny skolväska och dammig, varm lukt vid bänken. Ens allra första fröken (Ingrid), som tog emot med varma och lugna ögon (jag hade tur).

När jag kom tillbaka till min allra första skola, för att själv undervisa här 2012, var mycket sig likt. Ni vet, 60-talsbygge med platt tak. Samma skyltar i korridorerna. Samma kapprum till eleverna. Men, mycket hade också förändrats. Eleverna i vårt skolområde har ibland för gamla ögon. De har sett för mycket. Jag var ganska bränd på yrket. Eller, jag ville undervisa igen. Men, jag hade lovat mig själv att aldrig mer bli överkörd av dåligt ledarskap. För sådant finns på sina ställen. Jag ville kunna sätta en stolthet i min profession igen, och bli bemött därefter. Jag hade tur igen. Det kändes då, och känns fortfarande, som att jag hittat hem.

Idag älskar jag mitt arbete. Kanske ibland lite för mycket. Jag får lägga band på mig ofta, för jag nördar gärna igång på olika teorier och forskningsresultat. Jag är mycket intresserad av ledarskap och hur det påverkar grupper åt olika håll. I skrivande stund arbetar jag och mina kollegor mycket med formativ bedömning efter att ha jobbat länge med läslyftet. Jag undervisar i Svenska som Andraspråk, Engelska och SO i två årskurs femmor. Säg "genrepedagogik" och jag blir svag i knäna.

Allt gott
/Sabina

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett kreativt arbete

När jag var någonstans i tonåren, så var det väldigt modernt med "New age". Idag känns det konstigt, men då trodde jag och mina vänner på goda krafter i fina stenar och vi misstänkte starkt att vi egentligen var lite magiska på något vis. Även fullständigt vuxna människor i vår omgivning läste böcker om själavandring och indianernas närhet till naturen. På den här tiden gick min mormor och spådde sig några gånger hos en dam i Malmö, om jag minns rätt. Mormor kom hem efter en sådan träff och följande samtal (mellan henne och spådamen) återberättades: (Spådamen) - Det finns en flicka i din närhet... (Mormor) - Är det Angela? (en av hennes väninnors döttrar) - Nej, inte hon. - Är det Märtha? (hennes väninna) - Nej, inte hon heller. - Är det Renée? (NU kom hon att tänka på sin enda dotter) - Nej. - Är det Sabina? (Visst, ja, det fanns ett barnbarn också) - Ja, just det. Hälsa henne att allt kommer att bli bra. Hon kommer arbeta med någonting kreativt och allt kommer att...
Skicka en kommentar
Läs mer

Världens bästa bonus

Idag var det skarpt läge. Nu har vi jobbat med återgivande genre under rätt så många veckor. Vi har analyserat andras texter, letat mönster, pluggat och lekt med ord, skrivit i helklass och i par. I dag var det dags för eleverna att visa vad de kan en och en. Jag blir alltid lite nervös när det är dags för mina elever att visa sina kunskaper. Deras resultat visar ju så tydligt om jag har gjort ett bra jobb. Har jag varit tydlig nog? Har jag kollat av under arbetet, så att de verkligen förstått vad jag pratat om och vad vi jobbat med? Har de förstått målen? Och så vill jag ju så förtvivlat gärna att de ska lyckas. Att ingen av dessa fantastiska unga ska behöva få en gråtklump i halsen. Jag vill att de ska vara fulla av lärglädje och självförtroende nog att våga göra fel. Idag skrev eleverna om en utflykt vi gjorde i tisdags. En återgivande text. Jag gick runt och kikade lite när de skrev. Jag fick gåshud! Vilken jäkla förändring! Långa, långa texter. Adekvat innehåll. Egna reflektio...
Skicka en kommentar
Läs mer
En hösttermin är till ända. En litet gråtmild fröken fick ta emot varma kramar och julhälsningar idag. Så värdefulla de är, våra elever! Och jag tänker på det system de är placerade i. Ett obligatoriskt system för att trygga samhällets framtid och individens trygghet och självständighet. Men, vad gör systemet med eleverna egentligen? Detta formande i grupp, vad kostar det? I värsta fall kanske det är som Sir Ken Robinson säger i sin föreläsning, att vi tar ifrån barnen deras kreativitet? I ett samhälle som är snabbt föränderligt behövs entreprenörskap, flexibilitet och just kreativitet. Hur hjälper vi eleverna med det på bästa sätt? Genom att ha ett tillåtande klimat i klassrummet? Genom at uppmuntra eleverna att våga prova? Att våga göra fel? Genom att arbeta med entreprenöriellt lärande? Är digitaliseringen i skolan ett led i det här? Eller, rättare sagt, ett verktyg? Ja, det bor många frågor i den här julmosiga hjärnan, men titta gärna på Robinsons föreläsning, den är riktigt trä...
Skicka en kommentar
Läs mer