Jag har funderat länge på att blogga om mitt yrke. För att sorterar tankarna. Kanske få feedback på vad jag egentligen håller på med. Kanske hittar jag också ett nytt sätt att utvecklas på. Så har jag tänkt. Men, tiden. Varifrån får man den? Mm. På något märkligt vis har jag hittat den mitt i småbarnsåren. Stort tack alltså till min man, som gärna hänger med barnen på söndagarna, då jag gärna sitter i lugn och ro och planerar, funderar, läser, gör det där kreativa som så lyckligtvis ingår i det här fantastiska yrket.
Det här fantastiska yrket, ja.
Jag utbildade mig till "Lärare för de tidigare skolåren och förskoleklassen" vid Malmö högskola. Jag tog min examen 2005 och då hade jag läst religionsvetenskap som huvudämne. Ni som läser detta förstår då snabbt att jag tenderar att gå på känsla mer än logik i avgörande lägen. Som tur är hade jag råkat ramla över lite småpoäng i svenska, matematik, No, historia, samhällskunskap och geografi, så att jag faktiskt kunde få jobb också.
Jag arbetade som förskollärare i några år. Det är jag väldigt glad för. Och jag förstår inte hur jag vågade, så här i efterhand. Jag hade aldrig bytt en blöja. Men, på något vis tror jag att jag lyckades genomföra ett hyfsat jobb utan att åsamka allt för mycket skada. Det var härliga, utvecklande, men ganska slitsamma år. Barngrupperna behöver bli mindre. Förskollärarna behöver mer luft i sina scheman. Nu har jag sagt det.
Efter en del turer som vikarie och tjänster på ett par olika skolor, några vidarutbildningar och ett eget företag, var jag tillslut tillbaka på den skola där allting en gång började för mig. Alla minns väl sin första skoldag. Hur de nya skorna skavde när man traskade över asfalterad skolgård. Mamma hårt vid handen. Ny skolväska och dammig, varm lukt vid bänken. Ens allra första fröken (Ingrid), som tog emot med varma och lugna ögon (jag hade tur).
När jag kom tillbaka till min allra första skola, för att själv undervisa här 2012, var mycket sig likt. Ni vet, 60-talsbygge med platt tak. Samma skyltar i korridorerna. Samma kapprum till eleverna. Men, mycket hade också förändrats. Eleverna i vårt skolområde har ibland för gamla ögon. De har sett för mycket. Jag var ganska bränd på yrket. Eller, jag ville undervisa igen. Men, jag hade lovat mig själv att aldrig mer bli överkörd av dåligt ledarskap. För sådant finns på sina ställen. Jag ville kunna sätta en stolthet i min profession igen, och bli bemött därefter. Jag hade tur igen. Det kändes då, och känns fortfarande, som att jag hittat hem.
Idag älskar jag mitt arbete. Kanske ibland lite för mycket. Jag får lägga band på mig ofta, för jag nördar gärna igång på olika teorier och forskningsresultat. Jag är mycket intresserad av ledarskap och hur det påverkar grupper åt olika håll. I skrivande stund arbetar jag och mina kollegor mycket med formativ bedömning efter att ha jobbat länge med läslyftet. Jag undervisar i Svenska som Andraspråk, Engelska och SO i två årskurs femmor. Säg "genrepedagogik" och jag blir svag i knäna.
Allt gott
/Sabina
Kommentarer
Skicka en kommentar