Fortsätt till huvudinnehåll

Vem är det som skriver?



Jag har funderat länge på att blogga om mitt yrke. För att sorterar tankarna. Kanske få feedback på vad jag egentligen håller på med. Kanske hittar jag också ett nytt sätt att utvecklas på. Så har jag tänkt. Men, tiden. Varifrån får man den? Mm. På något märkligt vis har jag hittat den mitt i småbarnsåren. Stort tack alltså till min man, som gärna hänger med barnen på söndagarna, då jag gärna sitter i lugn och ro och planerar, funderar, läser, gör det där kreativa som så lyckligtvis ingår i det här fantastiska yrket.

Det här fantastiska yrket, ja.
Jag utbildade mig till "Lärare för de tidigare skolåren och förskoleklassen" vid Malmö högskola. Jag tog min examen 2005 och då hade jag läst religionsvetenskap som huvudämne. Ni som läser detta förstår då snabbt att jag tenderar att gå på känsla mer än logik i avgörande lägen. Som tur är hade jag råkat ramla över lite småpoäng i svenska, matematik, No, historia, samhällskunskap och geografi, så att jag faktiskt kunde få jobb också.

Jag arbetade som förskollärare i några år. Det är jag väldigt glad för. Och jag förstår inte hur jag vågade, så här i efterhand. Jag hade aldrig bytt en blöja. Men, på något vis tror jag att jag lyckades genomföra ett hyfsat jobb utan att åsamka allt för mycket skada. Det var härliga, utvecklande, men ganska slitsamma år. Barngrupperna behöver bli mindre. Förskollärarna behöver mer luft i sina scheman. Nu har jag sagt det.

Efter en del turer som vikarie och tjänster på ett par olika skolor, några vidarutbildningar och ett eget företag, var jag tillslut tillbaka på den skola där allting en gång började för  mig. Alla minns väl sin första skoldag. Hur de nya skorna skavde när man traskade över asfalterad skolgård. Mamma hårt vid handen. Ny skolväska och dammig, varm lukt vid bänken. Ens allra första fröken (Ingrid), som tog emot med varma och lugna ögon (jag hade tur).

När jag kom tillbaka till min allra första skola, för att själv undervisa här 2012, var mycket sig likt. Ni vet, 60-talsbygge med platt tak. Samma skyltar i korridorerna. Samma kapprum till eleverna. Men, mycket hade också förändrats. Eleverna i vårt skolområde har ibland för gamla ögon. De har sett för mycket. Jag var ganska bränd på yrket. Eller, jag ville undervisa igen. Men, jag hade lovat mig själv att aldrig mer bli överkörd av dåligt ledarskap. För sådant finns på sina ställen. Jag ville kunna sätta en stolthet i min profession igen, och bli bemött därefter. Jag hade tur igen. Det kändes då, och känns fortfarande, som att jag hittat hem.

Idag älskar jag mitt arbete. Kanske ibland lite för mycket. Jag får lägga band på mig ofta, för jag nördar gärna igång på olika teorier och forskningsresultat. Jag är mycket intresserad av ledarskap och hur det påverkar grupper åt olika håll. I skrivande stund arbetar jag och mina kollegor mycket med formativ bedömning efter att ha jobbat länge med läslyftet. Jag undervisar i Svenska som Andraspråk, Engelska och SO i två årskurs femmor. Säg "genrepedagogik" och jag blir svag i knäna.

Allt gott
/Sabina

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Forskningsbaserad undervisning

På helgerna försöker jag hinna med att "plugga på" lite extra. Ofta börjar jag med en tanke (som idag: "hur ska jag vinkla undervisningen i beskrivande rapport imorgon?") och slutar någon helt annanstans. För det mesta lyckas jag få svar på ursprungsfrågan på vägen,  vilket jag hoppas mina elever är ytterst tacksamma för. He he he. Idag fastnade jag i det här med att undervisa på vetenskaplig grund. SÅ viktigt och SÅ intressant. Ändå är jag för dålig på att lägga siffror och namn på minnet. Alltså, häng med här nu. Jag vet  att formativ bedömning ger goda resultat för eleverna och därför arbetar jag med formativ bedömning. Men hur vet jag det då? Ja, jag har ju läst en rapport om det. Någon gång. Och så har vi pratat om det på jobbet väldigt mycket. Och jag har ju sett föreläsningar om det också. Fast vem som egentligen fått fram riktiga, vetenskapliga resultat på att formativ bedömning är ett positivt arbetssätt, det har jag tappat på vägen (Dylan William? Hattie

Att rätta texter

Det här är en av mina svagaste sidor. Jag avskyr verkligen att rätta elevarbete. Jag gör allt jag kan för att slippa undan. Ringer samtal. Sätter på kaffe. Tar en liten paus. Kanske har jag valt fel yrke ändå? Sedan när jag väl sätter mig med högarna, så lär jag mig om eleverna och min undervisning, och det är intressant och bra. Men, jag blir så trött i hjärnan. Det är nog därför jag gärna skjuter det på framtiden. Genom att skriva ett blogginlägg istället, till exempel. Hur som helst är det häftigt att se hur den formativa bedömningen leder eleverna framåt i rätt så snabb takt, faktiskt. Det är min belöning efter slitet. En text kvar, sedan väntar kudden.

Nytt år!

Julledigheten var skön och väl behövd. Nu har jag laddat upp inför kommande termin och bara jobbat liiiite extra under ledigheten. Jag tillägger gärna här (eftersom jag också är fackligt ombud och känner ett visst ansvar i frågan) att jag jobbat under ledig tid för att jag vill, och inte för att jag känt mig tvungen. Jag har inte några problem med att sluta jobba, planera, kopiera och så vidare när min arbetstid är slut, men när jag VILL jobba, då gör jag det ändå. Det här planerandet är ju något av det roligaste med jobbet. Det tar aldrig slut och det blir ändå inte som man har tänkt sig det (stryka, lägga till, ändra, stryka igen... Inte ett dugg ovanligt), men jag gillar hur det kör igång hjärnan. Jag har lagt en hel del timmar nu på att planera vårt arbete med medeltiden. Dels var det viktigt för mig att få fram en tydlig lärandematris, dels gillar jag inte läroboken vi har på vår skola. Rörig och för lite information för att man på ett enkelt sätt ska kunna begripa olika hände