Skolnörd

Ibland får jag känslan av att jag är sist i världen med att upptäcka bra saker. Som genrepedagogik. Jag är alldeles till mig i trasorna över denna fiffiga metod. Förmodligen har de allra flesta andra pedagoger redan full inblick i detta, men för mig är det många aha-upplevelser när jag står på min Crosstrainer och ser på föreläsningar i ämnet. Jo, jag bjuder på den bilden. Svettig och flåsig är det enda sättet för en småbarnsförälder att hinna få tid att förkovra sig. Åtminstone i min familj. Jag började med  Britt Johansson Och igår såg jag den här:  Språket bär kunskapen Det ska bli spännande att jobba med detta till hösten!

Det häftigaste med läraryrket är nog att vi får lov att vara med och måla elevernas självbilder. Jag tror att det är det mest kraftfulla och viktiga verktyg vi har. Om vi kan få en elev att tro på sig själv, att se sig själv som en kompetent, vänlig, godhjärtad, smart och fin människa, då finns det inga egentliga hinder. Om vi har en tydlig målbild för våra klasser, då ökar chansen att vi kan lotsa dem dit. Jag brukar varje morgon föreställa mig att jag går in i en klass med högmotiverade, superartiga och vänliga forskare i 10-årsåldern. Jag förväntar mig att de ska kunna nå åtminstone en god bit på vägen mot det målet under våra år tillsammans. Jag bemöter var och en av mina elever som om de vore en av de där forskarna. Om jag inte hade haft min målbild, var hade vi hamnat då? Lite på sniskan, med all sannolikhet. Det ligger ett stort ansvar i det här, att vara med och påverka elevernas självbilder. Vi får aldrig, aldrig tala till dem som om det är deras personligheter som ligger ti