Idag var det skarpt läge. Nu har vi jobbat med återgivande genre under rätt så många veckor. Vi har analyserat andras texter, letat mönster, pluggat och lekt med ord, skrivit i helklass och i par. I dag var det dags för eleverna att visa vad de kan en och en.
Jag blir alltid lite nervös när det är dags för mina elever att visa sina kunskaper. Deras resultat visar ju så tydligt om jag har gjort ett bra jobb. Har jag varit tydlig nog? Har jag kollat av under arbetet, så att de verkligen förstått vad jag pratat om och vad vi jobbat med? Har de förstått målen? Och så vill jag ju så förtvivlat gärna att de ska lyckas. Att ingen av dessa fantastiska unga ska behöva få en gråtklump i halsen. Jag vill att de ska vara fulla av lärglädje och självförtroende nog att våga göra fel.
Idag skrev eleverna om en utflykt vi gjorde i tisdags. En återgivande text. Jag gick runt och kikade lite när de skrev. Jag fick gåshud! Vilken jäkla förändring! Långa, långa texter. Adekvat innehåll. Egna reflektioner. Kronologisk ordning på händelserna (!). Inledningar och avslutningar som var alltifrån godtagbara till över förväntan. Alltså, en skolnörd skulle kunna fälla en liten tår för mindre. Skulle man se de här texterna utan att ha klassens bakgrund, skulle de passera som bra texter för en femteklass. Men, med tanke på vilken nivå mina elever skrev på tidigare, är det snudd på sensation. Till och med mina helt nyanlända elever skriver med en röd tråd och några av dem faktiskt på en mycket hög nivå. Jag är salig.
Genrepedagogik FTW.
Jag blir alltid lite nervös när det är dags för mina elever att visa sina kunskaper. Deras resultat visar ju så tydligt om jag har gjort ett bra jobb. Har jag varit tydlig nog? Har jag kollat av under arbetet, så att de verkligen förstått vad jag pratat om och vad vi jobbat med? Har de förstått målen? Och så vill jag ju så förtvivlat gärna att de ska lyckas. Att ingen av dessa fantastiska unga ska behöva få en gråtklump i halsen. Jag vill att de ska vara fulla av lärglädje och självförtroende nog att våga göra fel.
Idag skrev eleverna om en utflykt vi gjorde i tisdags. En återgivande text. Jag gick runt och kikade lite när de skrev. Jag fick gåshud! Vilken jäkla förändring! Långa, långa texter. Adekvat innehåll. Egna reflektioner. Kronologisk ordning på händelserna (!). Inledningar och avslutningar som var alltifrån godtagbara till över förväntan. Alltså, en skolnörd skulle kunna fälla en liten tår för mindre. Skulle man se de här texterna utan att ha klassens bakgrund, skulle de passera som bra texter för en femteklass. Men, med tanke på vilken nivå mina elever skrev på tidigare, är det snudd på sensation. Till och med mina helt nyanlända elever skriver med en röd tråd och några av dem faktiskt på en mycket hög nivå. Jag är salig.
Genrepedagogik FTW.
Kommentarer
Skicka en kommentar