När jag var någonstans i tonåren, så var det väldigt modernt med "New age". Idag känns det konstigt, men då trodde jag och mina vänner på goda krafter i fina stenar och vi misstänkte starkt att vi egentligen var lite magiska på något vis. Även fullständigt vuxna människor i vår omgivning läste böcker om själavandring och indianernas närhet till naturen. På den här tiden gick min mormor och spådde sig några gånger hos en dam i Malmö, om jag minns rätt. Mormor kom hem efter en sådan träff och följande samtal (mellan henne och spådamen) återberättades:
(Spådamen) - Det finns en flicka i din närhet...
(Mormor) - Är det Angela? (en av hennes väninnors döttrar)
- Nej, inte hon.
- Är det Märtha? (hennes väninna)
- Nej, inte hon heller.
- Är det Renée? (NU kom hon att tänka på sin enda dotter)
- Nej.
- Är det Sabina? (Visst, ja, det fanns ett barnbarn också)
- Ja, just det. Hälsa henne att allt kommer att bli bra. Hon kommer arbeta med någonting kreativt och allt kommer att ordna sig.
Okej. Nu kan man tro vad man vill om sådant här. Jag har själv svårt för andlighet. Förmodligen är jag skadad efter mina tonår. Jag får liksom impulsen att springa iväg och gömma mig under en skämskudde när någon börjar prata om änglar eller tidigare liv. Alla får tycka och tro vad de vill, det är bara jag som har svårt att hantera de här tankarna. Jag vet det. Ändå har spådamens ord följt med mig genom livet. Självuppfyllande profetia eller ej, men orden har tröstat och lugnat när livet har varit lite upp och ner. När man svajade mellan skilsmässa, jobb och föräldraskap. Då fanns de där: "Allt kommer att bli bra. Jag ska jobba med någonting kreativt."
Kreativt arbete när man är något-och-tjugo år gammal, det är någonting inom teater, konstnärskap eller skrivande. Alltså försökte jag mig på allt det där. Och gör fortfarande då och då, men jag är ju verkligen inte bra. Alltså, jag är alldeles för självmedveten och hämmad för att bli skådis, har alldeles för stort kontrollbehov för att kunna bli en skaplig konstnär och är inte tillräckligt originell för att bli författare. Och det är helt okej. Nu. När jag var tjugo var det katastrof. Jag skulle ju jobba med någonting kreativt.
Så blev jag lärare. Jag har trivts sedan första dagen. Inte alltid med mina kollegor. Inte alltid med mina chefer. Men, alltid, alltid med barnen. Ändå tog det nästan tio år innan jag förstod att jag hade hamnat helt rätt. Det var när jag började på den arbetsplatsen jag är på nu. Marie-Louise, min nya kollega, hon hade erfarenhet, lugn och tonvis med värme för eleverna. Hon konstaterade det så självklart en dag, att "Vilken tur vi har. Det här är verkligen ett kreativt arbete".
Marie-Louise kan knappast ha förstått hur de meningarna påverkade mig där och då. För mig betydde de att jag landade. Det var snudd på en fysisk känsla i kroppen av att äntligen fatta. Jag har hittat fram. Vi får vara kreativa i alla våra möten. Vi är kreativa varje gång vi verkligen försöker lösa ett problem. Vi är sannerligen kreativa när vi utformar vår undervisning och våra uppföljningar. Det är vi som spelar upp målen vi vill att eleverna ska nå, som om vi stod på The Globe och inte i ett klassrum från 60-talet. Vi målar våra elevgrupper i passande former och färger, ibland med svepande drag, ibland med stort intresse för detaljer (sedan gäller det ju också att hitta en ram som kan passa mästerverket). Det är vi som har äran och privilegiet att få skriva berättelsen om elevernas skolgång.
Jag förstår inte hur man kan påstå att läraryrket har låg status. Det är världens bästa jobb. Fyllt av utmaningar och vetskapen om att man aldrig blir färdig, men ändå (eller tack vare det) - Världens bästa jobb.
(Spådamen) - Det finns en flicka i din närhet...
(Mormor) - Är det Angela? (en av hennes väninnors döttrar)
- Nej, inte hon.
- Är det Märtha? (hennes väninna)
- Nej, inte hon heller.
- Är det Renée? (NU kom hon att tänka på sin enda dotter)
- Nej.
- Är det Sabina? (Visst, ja, det fanns ett barnbarn också)
- Ja, just det. Hälsa henne att allt kommer att bli bra. Hon kommer arbeta med någonting kreativt och allt kommer att ordna sig.
Okej. Nu kan man tro vad man vill om sådant här. Jag har själv svårt för andlighet. Förmodligen är jag skadad efter mina tonår. Jag får liksom impulsen att springa iväg och gömma mig under en skämskudde när någon börjar prata om änglar eller tidigare liv. Alla får tycka och tro vad de vill, det är bara jag som har svårt att hantera de här tankarna. Jag vet det. Ändå har spådamens ord följt med mig genom livet. Självuppfyllande profetia eller ej, men orden har tröstat och lugnat när livet har varit lite upp och ner. När man svajade mellan skilsmässa, jobb och föräldraskap. Då fanns de där: "Allt kommer att bli bra. Jag ska jobba med någonting kreativt."
Kreativt arbete när man är något-och-tjugo år gammal, det är någonting inom teater, konstnärskap eller skrivande. Alltså försökte jag mig på allt det där. Och gör fortfarande då och då, men jag är ju verkligen inte bra. Alltså, jag är alldeles för självmedveten och hämmad för att bli skådis, har alldeles för stort kontrollbehov för att kunna bli en skaplig konstnär och är inte tillräckligt originell för att bli författare. Och det är helt okej. Nu. När jag var tjugo var det katastrof. Jag skulle ju jobba med någonting kreativt.
Så blev jag lärare. Jag har trivts sedan första dagen. Inte alltid med mina kollegor. Inte alltid med mina chefer. Men, alltid, alltid med barnen. Ändå tog det nästan tio år innan jag förstod att jag hade hamnat helt rätt. Det var när jag började på den arbetsplatsen jag är på nu. Marie-Louise, min nya kollega, hon hade erfarenhet, lugn och tonvis med värme för eleverna. Hon konstaterade det så självklart en dag, att "Vilken tur vi har. Det här är verkligen ett kreativt arbete".
Marie-Louise kan knappast ha förstått hur de meningarna påverkade mig där och då. För mig betydde de att jag landade. Det var snudd på en fysisk känsla i kroppen av att äntligen fatta. Jag har hittat fram. Vi får vara kreativa i alla våra möten. Vi är kreativa varje gång vi verkligen försöker lösa ett problem. Vi är sannerligen kreativa när vi utformar vår undervisning och våra uppföljningar. Det är vi som spelar upp målen vi vill att eleverna ska nå, som om vi stod på The Globe och inte i ett klassrum från 60-talet. Vi målar våra elevgrupper i passande former och färger, ibland med svepande drag, ibland med stort intresse för detaljer (sedan gäller det ju också att hitta en ram som kan passa mästerverket). Det är vi som har äran och privilegiet att få skriva berättelsen om elevernas skolgång.
Jag förstår inte hur man kan påstå att läraryrket har låg status. Det är världens bästa jobb. Fyllt av utmaningar och vetskapen om att man aldrig blir färdig, men ändå (eller tack vare det) - Världens bästa jobb.
Kommentarer
Skicka en kommentar