Skolnörd

Under vårterminen hade jag förmånen att få gå på en föreläsning av Bo Hejlskov Elvén. Den rörde upp en hel del tankar och känslor inom kollegiet, och det är BRA! Känslor och tankar som måste luftas, de får varandra att mötas och komma närmare varandra. Viktigt att komma ihåg är att lågaffektivt bemötande gäller för de barn och situationer som "det vanliga" inte fungerar på. Sedan tycker jag nog att man kan ha med sig tänket i alla möten med barn. Det är inte fel att vara lite följsam. Det måste vara olika för att kunna bli rättvist.

Ibland behöver man praktiska, handfasta tips. Då passar den här källan fint att ösa ur. Kom ut 2016, så alla tips är aktuella, även om en del QR-koder tyvärr inte fungerade för mig. Roligt att få ta del av andra lärares idéer och verksamheter! 

IKT i skolan - mystiskt, magiskt eller vardagligt? Det började med att jag hamnade i "IT-gruppen" på skolan. Gruppen består av mig och en till. Vi är förmodligen invalda mer på grund av att vi verkar vara i lämplig ålder än någonting annat. Hur som helst, så medför förtroendet en viss känsla av ansvar och i mitt fall börjar det växa till ett riktigt intresse. Mitt mantra i detta arbete är: Analysera elevernas behov innan vi sonderar den tekniska terrängen. Med det vill jag påminna mig om att vi aldrig får falla i fällan att använda IT för användandets skull, för om vi gör det kommer vi att irra runt mållösa i det digitala rummet. Mållös undervisning är naturligtvis inte ett alternativ, hur många spännande appar och sidor och spel det än finns att använda. För mig är det utmaningen: att börja smått. Jag tröstar mig med att det åtminstone borde bli meningsfullt. Mina elever behöver motiveras till att bli rejält bokbitna. Jag har en vision av hur de kastar sig över ...

Ibland får jag känslan av att jag är sist i världen med att upptäcka bra saker. Som genrepedagogik. Jag är alldeles till mig i trasorna över denna fiffiga metod. Förmodligen har de allra flesta andra pedagoger redan full inblick i detta, men för mig är det många aha-upplevelser när jag står på min Crosstrainer och ser på föreläsningar i ämnet. Jo, jag bjuder på den bilden. Svettig och flåsig är det enda sättet för en småbarnsförälder att hinna få tid att förkovra sig. Åtminstone i min familj. Jag började med  Britt Johansson Och igår såg jag den här:  Språket bär kunskapen Det ska bli spännande att jobba med detta till hösten!

Det häftigaste med läraryrket är nog att vi får lov att vara med och måla elevernas självbilder. Jag tror att det är det mest kraftfulla och viktiga verktyg vi har. Om vi kan få en elev att tro på sig själv, att se sig själv som en kompetent, vänlig, godhjärtad, smart och fin människa, då finns det inga egentliga hinder. Om vi har en tydlig målbild för våra klasser, då ökar chansen att vi kan lotsa dem dit. Jag brukar varje morgon föreställa mig att jag går in i en klass med högmotiverade, superartiga och vänliga forskare i 10-årsåldern. Jag förväntar mig att de ska kunna nå åtminstone en god bit på vägen mot det målet under våra år tillsammans. Jag bemöter var och en av mina elever som om de vore en av de där forskarna. Om jag inte hade haft min målbild, var hade vi hamnat då? Lite på sniskan, med all sannolikhet. Det ligger ett stort ansvar i det här, att vara med och påverka elevernas självbilder. Vi får aldrig, aldrig tala till dem som om det är deras personligheter som ligger ti...

När jag var någonstans i tonåren, så var det väldigt modernt med "New age". Idag känns det konstigt, men då trodde jag och mina vänner på goda krafter i fina stenar och vi misstänkte starkt att vi egentligen var lite magiska på något vis. Även fullständigt vuxna människor i vår omgivning läste böcker om själavandring och indianernas närhet till naturen. På den här tiden gick min mormor och spådde sig några gånger hos en dam i Malmö, om jag minns rätt. Mormor kom hem efter en sådan träff och följande samtal (mellan henne och spådamen) återberättades: (Spådamen) - Det finns en flicka i din närhet... (Mormor) - Är det Angela? (en av hennes väninnors döttrar) - Nej, inte hon. - Är det Märtha? (hennes väninna) - Nej, inte hon heller. - Är det Renée? (NU kom hon att tänka på sin enda dotter) - Nej. - Är det Sabina? (Visst, ja, det fanns ett barnbarn också) - Ja, just det. Hälsa henne att allt kommer att bli bra. Hon kommer arbeta med någonting kreativt och allt kommer att...

Det här är en av mina svagaste sidor. Jag avskyr verkligen att rätta elevarbete. Jag gör allt jag kan för att slippa undan. Ringer samtal. Sätter på kaffe. Tar en liten paus. Kanske har jag valt fel yrke ändå? Sedan när jag väl sätter mig med högarna, så lär jag mig om eleverna och min undervisning, och det är intressant och bra. Men, jag blir så trött i hjärnan. Det är nog därför jag gärna skjuter det på framtiden. Genom att skriva ett blogginlägg istället, till exempel. Hur som helst är det häftigt att se hur den formativa bedömningen leder eleverna framåt i rätt så snabb takt, faktiskt. Det är min belöning efter slitet. En text kvar, sedan väntar kudden.