Så mycket tankar och känslor det väcker hos mig, det här ordet. Ledarskap.
Till exempel, få saker gör mig så förbannad, som ett dåligt ledarskap. Jag är vanligtvis rätt så tillbakalutad av mig, tycker jag. Men, testa mig. Börja diskutera klantiga chefer, så ska ni få se vad som händer. För, jag kan inte förstå hur en människa utan vision, utan fingertoppskänsla och lyhördhet kan få för sig att det vore en god idé att leda en skola. Det finns alldeles för många chefer (och naturligtvis inte bara i skolan, men det är ju i skolan jag verkar) som är duktiga på att prata för sig, som vet vad som är rätt sak att säga, men som sedan inte riktigt klarar av att leva upp till det. Och jag tänker att det måste vara oerhört pressande att leva så. Fy, så hemskt att möta sin egen otillräcklighet i lönndom. Istället för att stå för sina fel och brister. Och, vilken skada det kan göra. Så många som blir drabbade, mår dåligt, får en klump i magen varje dag, för att det saknas mod och ärlighet. Men, så är vi kanske lite till mans, vi pedagoger. Rädda för att inte lyckas. Vana vid att vara duktiga flickor och pojkar som gärna är till lags.
Då och då stöter man också på en bra chef. En sådan som sticker ut hakan för det rätta. En sådan som har tydliga prioriteringar (i skolan: Elevernas bästa först, sedan personalens, sina egna chefer på tredje plats) och vågar stå för dem. Trots att det är obekvämt och riktigt läskigt ibland. Folk kan bli arga på en sådan chef. Ibland gör en sådan chef misstag. Det är okej. Så länge som man är ödmjuk och ärlig går det mesta att lösa. En sådan chef är beundransvärd. Sällsynt. Inspirerande.
Och jag tänker på mitt eget ledarskap. Det är verkligen inte lätt. Ibland är jag en bra ledare. När jag tar mig tid att stanna upp. Förstå den där blicken mellan två elever. Eller höra den där meningen som inte sägs. Ibland är jag besviken på mig själv. När jag genomför beslut som jag egentligen inte står för. När jag inte har tillräckligt med tålamod. Sämst som ledare är jag när jag inte ens orkar reflektera. Det kan hända så där i slutet av terminen. När man ska skriva omdömen och elever har bråkat och en förälder ringer och man knappt hunnit skriva ut papper till hälften av klassen. Och man har feber och inte har man sovit heller för att ett-åringen där hemma var så ledsen, och det finns tusen förklaringar. Men bara en lösning, för jag har så stor makt över så många sköra tioåringar. Be om ursäkt. Gör om, gör rätt.
Till exempel, få saker gör mig så förbannad, som ett dåligt ledarskap. Jag är vanligtvis rätt så tillbakalutad av mig, tycker jag. Men, testa mig. Börja diskutera klantiga chefer, så ska ni få se vad som händer. För, jag kan inte förstå hur en människa utan vision, utan fingertoppskänsla och lyhördhet kan få för sig att det vore en god idé att leda en skola. Det finns alldeles för många chefer (och naturligtvis inte bara i skolan, men det är ju i skolan jag verkar) som är duktiga på att prata för sig, som vet vad som är rätt sak att säga, men som sedan inte riktigt klarar av att leva upp till det. Och jag tänker att det måste vara oerhört pressande att leva så. Fy, så hemskt att möta sin egen otillräcklighet i lönndom. Istället för att stå för sina fel och brister. Och, vilken skada det kan göra. Så många som blir drabbade, mår dåligt, får en klump i magen varje dag, för att det saknas mod och ärlighet. Men, så är vi kanske lite till mans, vi pedagoger. Rädda för att inte lyckas. Vana vid att vara duktiga flickor och pojkar som gärna är till lags.
Då och då stöter man också på en bra chef. En sådan som sticker ut hakan för det rätta. En sådan som har tydliga prioriteringar (i skolan: Elevernas bästa först, sedan personalens, sina egna chefer på tredje plats) och vågar stå för dem. Trots att det är obekvämt och riktigt läskigt ibland. Folk kan bli arga på en sådan chef. Ibland gör en sådan chef misstag. Det är okej. Så länge som man är ödmjuk och ärlig går det mesta att lösa. En sådan chef är beundransvärd. Sällsynt. Inspirerande.
Och jag tänker på mitt eget ledarskap. Det är verkligen inte lätt. Ibland är jag en bra ledare. När jag tar mig tid att stanna upp. Förstå den där blicken mellan två elever. Eller höra den där meningen som inte sägs. Ibland är jag besviken på mig själv. När jag genomför beslut som jag egentligen inte står för. När jag inte har tillräckligt med tålamod. Sämst som ledare är jag när jag inte ens orkar reflektera. Det kan hända så där i slutet av terminen. När man ska skriva omdömen och elever har bråkat och en förälder ringer och man knappt hunnit skriva ut papper till hälften av klassen. Och man har feber och inte har man sovit heller för att ett-åringen där hemma var så ledsen, och det finns tusen förklaringar. Men bara en lösning, för jag har så stor makt över så många sköra tioåringar. Be om ursäkt. Gör om, gör rätt.
Kommentarer
Skicka en kommentar